DECEMBER 2011

Five Dials är ett stiligt litterärt magasin i pdf-format producerat av brittiska förlaget Hamish Hamilton. Nummer 21 innehåller bidrag av Beirut (gruppen), Del the Funky Homosapien (rapparen), Raymond Chandler (författaren) och en viss svensk ordvrängare som bidrar med inte en, inte två, utan tre stycken översatta noveller på engelska. Ladda ned totally gratis här.

Samtidigt fortsätter debatten om Ruben Östlunds Play. Det som började med Khemiris 47-punktade tårmotiveringstext i DN Kultur (18/11) har nu spritt sig. Filmvetaren och vithetsforskaren Hynek Pallas svarar i DN att filmen inte är oproblematisk men att "vi bör vara tacksamma när någon påminner om tillståndet i vårt samhälle" (vår ondsinta kursivering). Aftonbladets Åsa Linderborg anklagar Ruben Östlund för rasism och ansvarslöshet och förebrår Khemiri för otydlighet (samtidigt som hon beskriver människor som "färgade" (som var EXAKT det ord som Khemiri ifrågasatte i sin första artikel (om man läste den))). Jonas Holmberg svarar i Expressen att Play är en smärtsam fallstudie i rasismens praktik och att filmen bara fläckvis sätter skeendet i ett samhällssammanhang gör den "bättre som film" men sämre som "antirasistisk pekbok" (men vem har efterfrågat en mer pedagogisk film? Vi vill ju ha mer komplexitet! Fler lager! Och färre filmer som reducerar förövare till endimensionella svarta manipulationsmaskiner! (och ps: det finns en hel del människor därute som verkligen tycks vara i behov av den där antirasistiska pekboken)).

Sen var det lugnt i några dagar. Tills Ruben Östlund själv svarade i DN med en text som hävdar att rasism är en fråga om ”obalans” och att “vi kan leva med orättvisa så länge som vi slipper konfronteras med den”. Den stora returfrågan blir givetvis: Vilka då "vi"? Vi som inte har någon egen erfarenhet av rasism? Vi som förklarar andras upprördhet med en ovilja att förstå? Tänk om det finns en massa människor som inte ingår i detta ”vi” och vars varje sekund innebär en konfrontation med denna orättvisa? Linderborg svarade Östlund med ny text i Aftonbladet och diskussionen spred sig vidare till Nyhetsbyrån i SVT och Studio Ett i P1 (lyssna på Barakat B. Ghebrehawariats intressanta åsikter) och sen svarade America Vera-Zavala i Aftonbladet med ett väldigt roligt inlägg (ironiskt?) där hon hävdar att Khemiri inte argumenterade för sin anklagelse om att filmen är rasistisk (47 punkter!?). Men så plötsligt började det dyka upp fler röster. America fick svar på tal av Daniel Strand och Adam Wickberg Månsson i Aftonbladet och i FLM skrev Josefine Adolfsson 12 fina anledningar till att debatten får henne att skratta (tex: Att regissören blir förvånad över att en 2 meter lång svart man faktiskt kan vara norsk). Och ALLA borde läsa Mona Masris starka text i Sydsvenskan och Stefan Jonssons vassa analys av filmen i DN Kultur. Ulrika Stahre och Ann Heberlein svarade med fina texter som fokuserade på barnens utsatthet och Lena Andersson hävdade att filmen provocerar eftersom den visar att de utsatta också är kapabla till förtryck och Lawen Mohtadi avslutade (?) debatten med en fanfar till text som ifrågasatte vad det egentligen är som är bra med filmen. Parallellt dök debatten upp på rassesajter och filmen fick stöd av hundratals anonyma kommentarskrivare som visserligen inte hade sett filmen men ändå visste att den berättade den sanna sanningen och snart fylldes Khemiris inbox med insiktsfulla och nyanserade reflektioner om "halvapor" och "kulturberikare" och att allt borde lösas med vapen och raskrig.

Alltmedan Khemiri fokuserar på färdigfilningen av en ny pjäs och firningen av det nyvunna Henning Mankell-stipendiet och besöket på teaterfestivalen i franska Reims där det blir debatt, fransk läsning av Vi som är hundra och gästspel av en textad tysk version av Invasion! A plus!